Den varulvslika sång som ackompanjerar inledningen skulle möjligen förbryllat Ibsen, om han själv kunnat sitta i publiken. Men han skulle med säkerhet känna igen sitt eget drama även en bra bit in i Rikard Lekanders iscensättning av Gengångare och Zombies.
Miljön är ett 1800-talshem och det handlar om fru Alving, som hållit fast vid sin notoriskt otrogne make intill hans död tio år tidigare, medan hon för sonen Osvalds skull sopat sanningen under mattan.
När pjäsen börjar har sonen återkommit från Paris till familjens lantegendom med vacklande hälsa. Hit kommer också pastor Manders, fru Alvings ungdomskärlek, som förskjutit henne till förmån för plikten och tvingat henne till ett val som hon sedan måste leva med. Men nu rullas sanningen upp om herr Alving och den mörka skugga han ännu kastar över familjen.
Som ofta hos Ibsen handlar det om den frånvarande maktmänniskan. Men i den här uppsättningen är denna maktperson inte längre fullt så frånvarande, utan har blivit ett verkligt hot. Och att regissören låtit Ibsens stoff möta populärkulturens zombiegenre är något av ett snilledrag. Nästan så att man undrar om inte Ibsen själv skulle ha kommit på samma idé, om zombiekulten bara varit uppfunnen på hans tid.
Här levandegörs Ibsens grundtema på ett oväntat och makabert sätt genom att samspela med den post-apokalyptiska tematik som präglar de flesta zombiefilmer. Det handlar om att överleva konsekvensen av felaktiga val.
Insatserna från ensemblens sida är goda. Särskilt starkt lyser Ann Petrén i rollen som Fru Alving.
Maskören Siv Nyholm och kostymören och scenografen Jenny Ljungberg får också tillfälle att visa fram sin hantverksskicklighet. Spelstilen är något återhållen i första akten, liksom tempot. Men i andra akten höjs temperaturen rejält.
Genom att låna drag från zombiefilmen görs Ibsens stoff tillgängligt för en ny publik. Men ibland drivs stilgreppet för långt. Effekterna lockar många gånger till skratt, och en del av budskapet riskerar att gå förlorat. En av pjäsens starkaste scener, där sonen ber modern att begå barmhärtighetsmord, har exempelvis här tappat stor del av sin dramatiska laddning.
Om Ibsen själv suttit i publiken hade han med säkerhet inte känt igen slutscenen. Men jag tror ändå att han skrivit under på att det här på det hela taget är en intressant tolkning och en kreativ iscensättning av hans verk – ett verk som reser frågor lika aktuella i dag som på hans egen tid.
FAKTA:
Föreställning: Gengångare och Zombies
Scen: Intiman, Malmö stadsteater
Manus: Henrik Ibsen & Gustav Tegby
Regi: Rikard Lekander
I rollerna: Ann Petrén, Henrik Svalander, Peter Järn, Göran Dyrssén, Agnes Forstenberg