Nina Björk har aldrig varit rädd för mothugg. Inte när hon i boken Under det rosa täcket gjorde upp med den rådande kvinnobilden, och lika lite nu med Lyckliga i alla sina dagar där hon gör upp med marknadskrafternas ekonomiska synsätt som hon menar tar över alltmer av tillvaron. Snarare hade hon nog blivit förvånad om den liberala kritikerkåren inte hade gått till storms mot budskapet i hennes senaste bok.
Den kanske vassaste kritiken är det Expressens Johan Norberg som stått för. Han är liberal tänkare med ett förflutet på Timbro, som bloggar och skriver egna böcker om närliggande ämnen. Eurokrasch – en tragedi i tre akter och Den eviga matchen om lycka är två exempel, som kanske förklarar varför Expressen valt att låta just honom recensera Björks bok.
Norberg låter sig inte skrämmas av Björks beskrivning av ett samhälle på väg mot kollaps. Det som skrämmer honom mer är hennes vision, hennes ”utopiska luftslott” bakom vilket han i stället för frihet från marknadsekonomins normer och ramar ser ett tvångssamhälle.
Svenska Dagbladets recensent Erica Treijs, som är fast medarbetare på kulturredaktionen och också hon kommer från en liberal åsiktsgrund, är också hon mera skrämd av Nina Björks samhällsdrömmar än hennes beskrivning av samtiden.
Johan Norberg skjuter in sig på bokens huvudtes och menar att den saknar grund. Den ekonomiska drivkraften tränger inte automatiskt ut alla andra drivkrafter, som Björk anser. Människan är mer komplex än så, menar han och hävdar att vanan att tänka i termer av ömsesidig vinst i stället kan utveckla en känsla för andras behov. Och det hade varit en intressant tes om bara Norberg hade kunnat finna fler konkreta exempel än Bill Gates för att belägga den.
När Nina Björk bedriver ideologikritik får hon Erica Treijs att se rött och läsa in politisk propaganda i budskapet. Och att Svenska Dagbladet väljer att låta en liberalt orienterad recensent som hon gripa sig an boken är kanske inte så konstigt. Treijs, som i vanliga fall främst recenserar konst och skriver krönikor, är dock vagare än Norberg i sin kritik och argumenterar inte lika övertygande.
Men både Treijs och Norberg använder samma retoriska huvudknep och försöker kullkasta Björks resonemang genom att på olika sätt förminska och detronisera det. Han tolkar om hennes budskap i trivialiserande ordalag, som när han skriver att det är sådant som får andra att le överseende eller himla med ögonen som för Nina Björk blir tecknen på ett förgiftat samhälle. Eller när han hävdar att det är ”vantrivseln i marknadskulturen” som hon är ute efter – när hon själv talar om ett allvarligt systemfel i samhället, där konkurrensen skapar rädsla och gör människor till varandras fiender, en samhällsordning som skapat djupa orättvisor och klimatkris.
Treijs väljer den förklenande strategin, som när hon anser att ”Björk gör vad hon kan för att ifrågasätta”, eller när hon talar om författarens kärlek till ”den egna flocken”, som för att framhäva det primitiva och djuriska i resonemanget, fjärran från intellektuella höjder.
Expressens recensent försöker dessutom avfärda budskapet genom att knyta det till gamla förlegade tänkare som spelat ut sin roll, för att visa att det inte finns något nytt i hennes resonemang. Och Svenska Dagbladets recensent ger sig till och med på författarens eget ethos när hon påminner om att Nina Björk själv minsann inte lever som hon lär. Eller när hon konstaterar att både Björk och feminismen gått och blivit medelålders, och också kommer fram till att Nina Björk förlorat sitt eget jag. Dessutom försöker både Norberg och Treijs undergräva alla resonemang genom att betona hur författaren i sin nya bok detroniserar sitt eget budskap i den tidigare boken. ”Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen /…/ vill nu göra om hela samhället till en storfamilj”, skriver han.
Att försöka förlöjliga sin meningsmotståndare och ställa denne i ett förklenande ljus är ett välkänt och ofta välfungerande retoriskt grepp för att stärka den egna ståndpunkten. Men här blir effekten inte den avsedda. Johan Norberg argumenterar ivrigt för marknadsekonomin och hävdar att det är det första ekonomiska system som inte kommenderar oss, utan vädjar till vars och ens eget intresse. Men det som bekymrar Nina Björk är ju precis detta; att vi så till den grad ställt oss i kapitalismens tjänst att vi inte ser när vi också ställer vår egen vilja till dess förfogande.
Och både Johan Norberg och Erica Treijs faller på eget grepp och hamnar själva i författarens skottglugg genom att sälla sig till den förblindade kör hon talar om – den lydiga hop som anammat Lejonkungens budskap att ingenting behöver förändras, den kör som öronbedövande hojtar att utopin om ett annat samhälle är omöjlig, orealistisk och oansvarig. Den hop om vilken Nina Björk skriver: ”Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig.”