Hebron. Namnet har för mig alltid stått för farlighet och stöveltramp från soldater med baskrar och automatkarbiner. ”Helvetet på jorden”, har någon sagt. Och jag trodde mig vara förberedd på vad vi skulle möta. Så fel jag hade.
Vill man förstå Israel-Palestinakonflikten på djupet – vad kan då vara bättre än att bege sig rakt in i dess hjärta? Hit till den plats där den är som mest infekterad, där sammanstötningarna och kränkningarna är som flest och där försoningen tycks som allra längst borta.
Nere på Hebron Road ser vi en grön och vit buss, och en chaufför som kan ta oss den timslånga vägen till vårt mål. Bussen fylls snabbt och vi ger oss iväg. Förbi flera stora bosättningar, och förbi de stora röda skyltar som varnar om att vi nu befinner oss i palestinskt kontrollerade zon A, och att det råder livsfara för israeler.
Framme i Hebron kliver vi av bussen invid den stora klockan där marknadsstånden står tätt. Här säljs frukt och grönsaker och vår grupp blir snart populär bland försäljarna som ropar efter vår uppmärksamhet. Det märks att turister är sällsynta här.
Snart dyker vår guide upp. Det är Maria från Sverige, som volontärarbetar som följeslagare för organisationen EAPPI. Just den här dagen har hon också två svenska kollegor på besök. Det är Liv som arbetar i Jenin, och Julia, som är stationerad i Tulkarem.
Maria ger oss först bakgrunden till den komplicerade situation som råder just i Hebron.
Allt började med Abraham. Såväl judar som muslimer ser Abraham som sin stamfader. Och eftersom Abrahams sista viloplats finns just i Hebron är det en helig plats för båda grupperna. Både judar och muslimer har alltid funnits i området och anser sig också ha rätt att vara här.
Här finns också flera judiska bosättningar inne i själva stadskärnan. Det har lett till stora spänningar och konflikter under åren. Och för att försöka minska spänningarna beslutade man enligt Osloavtalet att dela staden i två områden, H1 och H2.
Tillsammans med EAPPI-representanterna lämnar vi palestiniernas område, H1 och går igenom checkpointen in i H2, där palestinierna inte tillåts köra bil och inte heller beträda vissa gator – trots att många av dem bor i området.
Vi måste visa våra pass och våra små blå visumkort men de två unga israeliska säkerhetsvakter som bemannar checkpointen bryr sig inte om att kontrollera våra väskor, trots att metalldetektorerna ger utslag för var och en av oss.
Efter oss genom checkpointen kommer en palestinsk krimskramsförsäljare.
– Welcome to ghost town, säger han till oss.
Och det är en spökstad vi kommit till. Gatan ligger öde och husen är tillbommade och tysta, här och där med sönderslagna fönster. Vi får veta att det tidigare varit en blomstrande, myllrande, levande affärsgata. Men efter uppdelningen har mer än 1 829 butiker slagit igen här.
Vi får även veta att det är vanligt att palestinska barn utsätts för trakasserier av de israeliska säkerhetsvakterna.
– I förrgår blev flera barn arresterade här. Den minsta var bara fem år. De satte på honom ögonbindel och handklovar och han tilläts inte träffa sina föräldrar, berättar Maria.
– De tittar efter om barnen har grus på händerna. Då anklagas de för att ha kastat sten, förklarar hon.
Vi börjar gå uppför backen mot den mest ökända av alla bosättningarna på Västbanken – Tel Rumeida, en brandgul tvåvåningslänga högst uppe på krönet. Vi får visa passen ännu en gång för en ny säkerhetsvakt innan vi släpps förbi den sista biten. Här ligger också en israelisk militärbas, som troligen bidrar till bosättarnas känsla av trygghet.
Tvärs över gatan från bosättningen ligger ett palestinskt hus som är helt täckt med galler. Det kallas för ”The Caged House” och familjen som bor där tillåts nästan aldrig ta emot besök och vågar sig sällan ut.
Nedanför bosättningen ligger ytterligare två palestinska familjers hem. Familjemedlemmarna trakasseras av bosättarna, som kastar slaskvatten, urin och avföring ned mot deras hus. Bosättarnas barn gör sitt bästa för att följa i föräldrarnas fotspår och kastar sten på de palestinska barnen. Vid ett tillfälle lär det till och med ska ha varit ett barn som kastat klorin i ansiktet på en journalist, som var nära att förlora synen.
På stigen bort mot de palestinska familjernas hus sitter en katt på en sten i solgasset och tvättar förstrött en tass. Till synes obekymrad om att den befinner sig mitt i ett slags krigszon. Och troligen med ett bättre och värdigare liv än sina stridande grannar, tänker jag när vi går tillbaka ner till Shuhada Street – Martyrernas gata.
– Här får ni gå försiktigt, säger Maria. En del bosättare som åker här tycker inte om att vi tar hit besökare, och det händer att de försöker köra på folk, förklarar hon.
Ett par hundra meter nedför gatan finns en annan bosättning ”Beit Hadasa”. I gatan utanför löper en osynlig linje som inga palestinier har tillåtelse att passera. Säkerhetsvakterna blockerar vägen och ingriper om någon skulle försöka. Och trots att det ligger en palestinsk skola i sluttningen ovanför bosättningen har inga palestinska barn tillåtelse att passera här. I stället måste de gå i en brant trappa med höga och ojämna trappsteg, som når gatunivån alldeles före den osynliga linjen.
– En gång var det en liten flicka som kom nedför trappan och råkade tappa sin barbiedocka på den andra sidan den osynliga linjen, berättar Maria. Trots att dockan låg bara en liten bit innanför linjen fick flickan inte hämta den.
En del av Marias jobb som följeslagare är att varje morgon och eftermiddag stå invid trappan när barnen går till och från skolan, för att genom sin närvaro förhindra att barnen trakasseras av säkerhetsvakter eller utsätts för stenkastning av bosättarnas barn.
Längre än hit får krimskramsförsäljaren inte följa oss. För honom är det förbjuden väg, och han blir stoppad av vakten när han tar ett steg över linjen. Men vi kan obehindrat gå vidare utan att vakten ingriper.
När vi gått förbi bosättningen möter vi en annan grupp som guidas runt i området av organisationen ”Breaking the Silence”. Det är avhoppade israeliska soldater som bytt sida och nu berättar för turister sin syn på den rådande situationen.
Maria stannar för att berätta något – men avbryter sig plötsligt och ber oss att snabbt gå vidare.
Och strax förklarar hon: En ökänd bosättarkvinna svängde just in med sin bil och parkerade i närheten av där vi stod – en kvinna som tidigare misshandlat flera av Marias kollegor från EAPPI.
När Maria i stället stannar i nästa gathörn och gruppen samlas omkring henne märker vi snart att vår grupp utökats med några personer. En kvinna i murriga kläder och med täckt hår börjar tala på svenska. Rösten är gäll och hård, och hon börjar med att kritisera Maria och håna det hon just sagt. Snart förstår vi att kvinnan på något sätt företräder bosättarnas intressen och för fram deras argument. Hon hävdar att palestinierna är araber som flyttat in från Irak och andra länder. Att det varit judarna som kommit först.
Det är något med hennes hårdhet och hennes gälla aggressivitet som är obehaglig och lite skrämmande. Och vi märker snart att hon inte är öppen för några andra perspektiv än sitt eget. Det finns också något provocerande i att hon, som uppenbarligen är uppväxt och fostrad i samma land som vi, ändå med sådan bestämdhet kan hävda sin rätt till det land långt hemifrån där vi befinner oss – samtidigt som hon förnekar dess befolkning samma rätt. Vi skakar av oss kvinnan och går vidare med en känsla av obehag. Men ändå är det i all sin märklighet ett intressant möte som sitter kvar och skaver länge efteråt.
Snart har vi gått igenom hela H2 och kommer tillbaka in i H1 igen. Vi ser barn som spelar fotboll på gatan, och lite längre bort, några palestinska försäljare i sina butiker. Och tvärs över gatan, en annan värld. Några säkerhetsvakter kring ett cafébord med automatkarbinerna i viloläge.
Vi går och äter lunch tillsammans med EAPPI-representanterna. Falaffel i bröd, grönsaker och hummus. Vi har lagom hunnit äta färdigt när Marias telefon ringer och hon får veta att ännu ett barn blivit arresterat medan vi satt och åt. Hon måste ge sig iväg. Tala med säkerhetsvakter och ställa frågor. Trösta föräldrar under timmar av ovisshet.
För oss blir telefonsamtalet en plågsam påminnelse om att det inte är historia vi fått bevittna. Det händer här och nu, och fortsätter att hända, dag efter dag.
Flera av oss avslutar dagen i Hebron med ett besök vid Abrahams grav. Hans gravkammare ligger numera inbyggd mellan en moské och en synagoga och kan ses från båda. Vi går först in i synagogan och därefter in i moskén. I dem båda kan man stå vid ett fönster och se in i gravkammaren – och genom fönstret mitt emot se in till de andra. Två olika fönster, två olika perspektiv. Och trots att dessa folk älskar samma stycke land, trots att de ser sig själva såsom barn av samma stamfader, så är klyftorna så ofattbart stora.
Det är ändå påfallande hur vänligt bemötta vi blir av människor vi möter och talar med – trots att deras situation är så svår.
Och kanske kan vår närvaro bidra med något slags hopp, tänker jag när vi i väntan på bussen tillbaka står där under klockan igen, vid frukt- och grönsaksförsäljarna och talar med några nyvunna bekanta.
”You take pictures. And you can tell all your friends to come to Hebron too”.