Flygresan gick över östra Europa, ner över Svarta havets vatten, de turkiska bergen utanför Ankara, och Cyperns azurblå badvikar. Och sedan – det ”heliga” landet, som vi också kallat den här resan vi gör. Tretton kvinnor i olika åldrar, med olika yrken och geografisk hemvist som knyts samman av intresset för att göra just den här resan.
Inför passkontrollen enas vi om att tona ner besöket till de palestinska områdena och tala om ”holy places in Jerusalem” and ”pilgrim journey” för att slippa få så många frågor. Och det går vägen.
Inne i ankomsthallen är det varmt – och när man kommer ut i solen är skillnaden ännu större mot frosten hemma. Vi har landat i svenskt sommarväder när det är som allra bäst.
Vi tar en delad taxibuss till Jerusalem. Invid vägen blommar rosor och bougainvillea, och citrusträden bär frukt. Men utanför flygplatsområdet övergår landskapet i karga bergsmarker med sparsam växtlighet.
Ju närmare Jerusalem vi kommer, desto längre sträckor följer oss barriären mot Västbanken, som bitvis utgörs av en tegelvägg, ibland av en hög betongmur och bitvis av en mur vars högsta del svänger ut liksom hatten på en svamp sedd i genomskärning. Här och var sticker kantiga vakttorn upp ovanför murkrönet.
Muren, barriären, som israelerna beslutade sig för att bygga efter Al-Aqsa-Intifadan 2000. Som började byggas 2002 och som FN fördömde i en resolution för snart tio år sedan. Som sammanlagt ska bli över 700 kilometer lång och som israelerna fortsätter att bygga trots att också den internationella domstolen i Haag konstaterat att den strider mot mänskliga rättigheter.
Inne i Jerusalem passerar vi genom ortodoxa judiska kvarter där männen bär svarta kostymer och har korkskruvslockar under hattar med raka brätten. Där stora skaror av flickor i skoluniformer vittnar om att skolan just tagit slut för dagen.
Vi kommer in i de arabiska kvarteren i Östra Jerusalem. Myllrande marknadsgator, arabisk musik, starka dofter och tutande trafik. Vi stannar vid Hotel Jerusalem och går uppför trappan genom den djungelliknande trädgården och in i restaurangen, som är sval och tyst jämfört med gatan utanför där bussar och taxibilar trängs i den sena eftermiddagstrafiken.
Vi dricker hett arabiskt kaffe som kommer in till bordet i sirliga mässingskannor med lång böjd pip och serveras i små koppar.
Vi äter hummus och ett slags falafelliknande panerade knyten med köttfyllning.
Efteråt ger vi oss ut i gatumyllret igen, ner längs Nablus Street som slutar vid stadsmuren som omgärdar Jerusalems äldsta delar, och Damaskusporten, som leder in i dess arabiska kvarter.
Vi går till det stora busstorget i närheten och söker efter en buss mot Beit Lahim där vårt gästhem ligger. Mitt i larmet är det någon i gruppen bakom mig som säger ”studentflak” och det är en bra parallell. Den intensitet som vi upplever på de här gatorna går bara att jämföra med en svensk gata om man föreställer sig den just under studentfesten när det tutas och larmas som mest.
Plötsligt hörs böneutropen avlösa varandra från olika moskéer i kvarteren runt omkring. Hela stämningen ändras i ett ögonblick och sedan vi klivit på bussen vänder sig en man till oss och ber om tystnad. Skamsen över min tanklöshet tystnar jag genast, och en lång stund sitter jag sedan och söker i minnet efter det arabiska ordet för förlåt.
Afuan. Jag minns det först i Beit Jala, men då har han klivit av för länge sedan.
Bussen tar oss en omväg och vi behöver aldrig passera genom checkpointen utanför staden. Det är när man ska ta sig i den andra riktningen som kontrollen är rigorös.
Busschauffören kör som om det vore på liv och död på de smala och branta gatorna i Beit Lahim. Men till sist är vi framme på Hebron Road där vi ska kliva av och gå uppför den branta gatan till stadens universitet och vidare till S:t Vincents gästhem där vi ska bo.
Jag har turen att få en rumskamrat som rest till Västbanken många gånger tidigare, som har stor kunskap om Israel-Palestinakonfliktens långa och såriga historia, och som dessutom är kunnig i arabisk grammatik! Det bäddar för många givande och lärorika samtal under den här veckan.
När vi fått vårt rum och gläntar på gardinerna för att titta ut upptäcker vi att rummet har en bländande utsikt över Beit Jalas kulle med dess glittrande kvällsljus. Och när vi öppnar fönstret för att släppa in den ljumma kvällsluften är det dags för böneutrop igen. Det känns som ett varmt välkomnande.
Jag har redan börjat älska dessa böneutrop. Det är något längtansfullt och lite sorgset över dem. Och jag tycker om tanken på att det gudomliga, det inåtvänt reflekterande och de stora frågorna på ett så påtagligt sätt tillåts gripa in i vardagens alla triviala sysslor. Att de får ta över uppmärksamheten mitt i en arbetsdag. Det är något sympatiskt i det.
Och med den ekande bönesången över Beit Jala avslutar jag noteringarna kring min första dag på resan.