Regnbågsfesten är här igen! En kul och färgglad tillställning – men en som jag hittills mest betraktat på avstånd om jag ska vara ärlig. Visst är det kul att den finns, men jag har liksom inte riktigt tyckt att det angår mig eller berör mig så där på djupet.
Är det egentligen så jäkla viktigt vem som har sex med vem, liksom? Så länge alla inblandade gillar läget. Och jag har till och med tänkt ibland att det är lite förminskande att folk definierar sig själva så starkt utifrån vem de har sex med, när en människa är så otroligt mycket mera mångfacetterad än så.
Men förra sommaren råkade jag befinna mig på söder i Stockholm just under Pridefestivalen, och fast jag inte tänkt det från början så bara fastnade jag där invid Hornsgatan och var bara tvungen att stå kvar och se på hela härligheten! Och kanske var det egentligen inte förrän där och då som jag på allvar fattade att alla de där människorna faktiskt plockat ner en bit av regnbågen till mig också!
För Pride handlar ju i grunden om rätten för alla oss människor att bli accepterade för de unika och enastående varelser som vi faktiskt är. Oavsett hur vi ser ut, vad vi tänker, vilka normer vi råkar passa in i, och också alldeles oavsett vem vi väljer att ha sex med. Det är en härlig hyllning till individens fulla frihet, till rätten att ta ut svängarna, klä sig tokigt och galet om man har lust med det, dansa på gatorna om det faller en in, och att göra sin röst hörd, oavsett om man inte passar in i någon annans trånga normer. Och för allt det borde varenda kotte vara med och vifta med regnbågsflaggan!
Och dessutom – så länge det finns länder i världen där människor mördas på grund av kärlek – bara för att någon fått för sig att det är fel sorts kärlek – så är det banne mig också ett jäkla bra skäl för oss allihop att hissa randiga flaggor. Leve regnbågen!
